Det här är jag
Jag blir inte kär och förälskad på det sätt som de flesta blir. Då jag var yngre trodde jag att detta var någon slags brist, eller ett personligt misslyckande,som jag borde jobba med. Visst älskar jag, men bara inte på det romantiska sättet med en annan person som fokus. Och jag har nu kommit fram till att det är helt ok. Det har alltid funnits folk som mig. I de flesta samhällen har det funnits personer som inte har varit del av vad man skulle kunna kalla samhällets reproduktiva grupp. Människor som istället har känt sin passion brinna för idéer, konst, vetenskap och andra excentriska personliga intressen.
Emellanåt så kan jag klara en romans för en kort tid, och till och med gilla den, men för det mesta så blir det snabbt för mycket för mig. Jag har gett det flera försök,och det allra senaste försöket var med en kille jag verkligen trodde att jag blivit galet kär i(för första gången i mitt 26-åriga liv!) I romantiska relationer så finner jag det alltför komplext och utmattande att behöva träffas och umgås var och varannan dag, ringa och sms:a fram och tillbaka hela tiden, eller att sova i samma säng. Det stressar mig och gör mig trött. Jag börjar efter ett tag känna mig obekväm och irriterad. När jag,tillsammans med den senaste killen,gick in för att dejta(hatar det ordet!) seriöst vacklade jag hela tiden mellan att antingen känna mig falsk och fejkad, eller som en kärlekslös och oomtänksam person. Jag har insett att jag inte är kär i honom längre,var nog aldrig det. Jag är helt enkelt ingen förhållande typ. Jag har på något vis insett det långt tidigare men nog inte velat ta det till mig till 100 procent men nu är det verkligen definitivt. Jag blir ingen bra människa när jag är i ett förhållande,jag blir mycket bättre när man bara har mig som kompis. Kanske är det så att jag inte klarar av att ha någon som talar om för mig vad jag bör och inte bör göra,som blir sur för att jag är vild och crazy emellanåt eller som blir svartsjuk. I ett förhållande har jag lätt för att känna mig instängd och kvävd. Ett förhållande för mig känns som ett slags fängelse. Jag vill för alltid vara fri,fri som en fågel och man är ju aldrig 100 procent fri när man lever i ett förhållande. Kanske skulle ett öppet förhållande utan krav och förväntningar vara någonting för mig? eller nja,det blir ju ändå som att vara singel.
Jag får emellanåt små infall av förälskelse riktat mot någon. Men när jag sedan lära känna personen mer så försvinner alltid min förälskelse, då det bara är så mycket med en person. Om jag bara fokuserar lite så kan jag faktiskt läsa in förälskelse och attraktion i praktiskt taget vem som helst (Vem som helst som uppför sig trevligt och som jag känner mig trygg med)
Nuförtiden så förväntas alla vilja vara en del av lycklig monogami av något slag, att man ska binda sig i tvåsamhet. Och om någon vägrar detta, vare sig som gay eller straight, så anses personen i fråga vara känslomässigt störd.I synnerhet om man är en tjej. Killar som lever evigt ungkarlsliv verkar vara mycket mer accepterade. Men en ung och snygg tjej som evigt singel? Nej, det verkar vara fullkomligt oacceptabelt.
Är jag då relationsfobisk? De flesta skulle förmodligen diagnostisera mig som sådan. Men jag själv tror inte att det är det adekvata sättet att beskriva mig. Jag tror att det ligger mer i det än så,att det finns mer av en mening med det. Jag kan inte se mig själv som mamma till barn heller, och känner ingen längtan efter barn. Det finns bara för mycket att göra i mitt eget liv, för många nördiga saker att bli absorberad av.Inte alla är gjorda för att leva idealet med att ha förhållanden och familj i livet. Jag har förrut snackat om min eventuella längtan efter hus och barn osv,men jag vet att jag bara sa det för att jag på något vis ville visa för andra att jag också kan klara av att vara "normal" och tänka "normalt". Men varför skulle man egentligen vara udda för att man väljer bort barn,hus och ett stadigt förhållande i sitt liv?
Idén om att eventuellt försöka ”jobba med mig själv” för att passa in i idealet om att ha ett fast förhållande med någon,har jag insett bara skulle kännas som att begå våld på min person och mitt eget sätt att vara. Jag har många gånger försökt att vara någon annan än den jag egentligen är. Inte bara det att jag försökt ha ett seriöst monogamt förhållande som "alla andra",så har jag även försökt förändra mig själv på många andra sätt. Jag har försökt att bli mera lugn,inte svära,inte skratta åt grova skämt eller komma med egna skämt,inte dansa på bord,inte komma med galna spontana ideer eller alltid säga vad jag tycker om saker och ting(speciellt om jag tycker något är fel)Men det spricker varje gång jag försöker bli den där "nya Angelica" Jag måste sluta ljuga för mig själv. Det här är jag och varför ska jag försöka låtsas vara någon annan egentligen? Jag är den spontana,impulsiva personen som älskar att prata och skratta,som inte är fin i kanten,som dansar på bord nykter som onykter,som skämtar,som beteer sig som en fjortis ibland,som aldrig vill ha barn eller hus,som aldrig vill gifta sig eller leva i en relation. Men vem har rätt att döma mig för det?
Emellanåt så kan jag klara en romans för en kort tid, och till och med gilla den, men för det mesta så blir det snabbt för mycket för mig. Jag har gett det flera försök,och det allra senaste försöket var med en kille jag verkligen trodde att jag blivit galet kär i(för första gången i mitt 26-åriga liv!) I romantiska relationer så finner jag det alltför komplext och utmattande att behöva träffas och umgås var och varannan dag, ringa och sms:a fram och tillbaka hela tiden, eller att sova i samma säng. Det stressar mig och gör mig trött. Jag börjar efter ett tag känna mig obekväm och irriterad. När jag,tillsammans med den senaste killen,gick in för att dejta(hatar det ordet!) seriöst vacklade jag hela tiden mellan att antingen känna mig falsk och fejkad, eller som en kärlekslös och oomtänksam person. Jag har insett att jag inte är kär i honom längre,var nog aldrig det. Jag är helt enkelt ingen förhållande typ. Jag har på något vis insett det långt tidigare men nog inte velat ta det till mig till 100 procent men nu är det verkligen definitivt. Jag blir ingen bra människa när jag är i ett förhållande,jag blir mycket bättre när man bara har mig som kompis. Kanske är det så att jag inte klarar av att ha någon som talar om för mig vad jag bör och inte bör göra,som blir sur för att jag är vild och crazy emellanåt eller som blir svartsjuk. I ett förhållande har jag lätt för att känna mig instängd och kvävd. Ett förhållande för mig känns som ett slags fängelse. Jag vill för alltid vara fri,fri som en fågel och man är ju aldrig 100 procent fri när man lever i ett förhållande. Kanske skulle ett öppet förhållande utan krav och förväntningar vara någonting för mig? eller nja,det blir ju ändå som att vara singel.
Jag får emellanåt små infall av förälskelse riktat mot någon. Men när jag sedan lära känna personen mer så försvinner alltid min förälskelse, då det bara är så mycket med en person. Om jag bara fokuserar lite så kan jag faktiskt läsa in förälskelse och attraktion i praktiskt taget vem som helst (Vem som helst som uppför sig trevligt och som jag känner mig trygg med)
Nuförtiden så förväntas alla vilja vara en del av lycklig monogami av något slag, att man ska binda sig i tvåsamhet. Och om någon vägrar detta, vare sig som gay eller straight, så anses personen i fråga vara känslomässigt störd.I synnerhet om man är en tjej. Killar som lever evigt ungkarlsliv verkar vara mycket mer accepterade. Men en ung och snygg tjej som evigt singel? Nej, det verkar vara fullkomligt oacceptabelt.
Är jag då relationsfobisk? De flesta skulle förmodligen diagnostisera mig som sådan. Men jag själv tror inte att det är det adekvata sättet att beskriva mig. Jag tror att det ligger mer i det än så,att det finns mer av en mening med det. Jag kan inte se mig själv som mamma till barn heller, och känner ingen längtan efter barn. Det finns bara för mycket att göra i mitt eget liv, för många nördiga saker att bli absorberad av.Inte alla är gjorda för att leva idealet med att ha förhållanden och familj i livet. Jag har förrut snackat om min eventuella längtan efter hus och barn osv,men jag vet att jag bara sa det för att jag på något vis ville visa för andra att jag också kan klara av att vara "normal" och tänka "normalt". Men varför skulle man egentligen vara udda för att man väljer bort barn,hus och ett stadigt förhållande i sitt liv?
Idén om att eventuellt försöka ”jobba med mig själv” för att passa in i idealet om att ha ett fast förhållande med någon,har jag insett bara skulle kännas som att begå våld på min person och mitt eget sätt att vara. Jag har många gånger försökt att vara någon annan än den jag egentligen är. Inte bara det att jag försökt ha ett seriöst monogamt förhållande som "alla andra",så har jag även försökt förändra mig själv på många andra sätt. Jag har försökt att bli mera lugn,inte svära,inte skratta åt grova skämt eller komma med egna skämt,inte dansa på bord,inte komma med galna spontana ideer eller alltid säga vad jag tycker om saker och ting(speciellt om jag tycker något är fel)Men det spricker varje gång jag försöker bli den där "nya Angelica" Jag måste sluta ljuga för mig själv. Det här är jag och varför ska jag försöka låtsas vara någon annan egentligen? Jag är den spontana,impulsiva personen som älskar att prata och skratta,som inte är fin i kanten,som dansar på bord nykter som onykter,som skämtar,som beteer sig som en fjortis ibland,som aldrig vill ha barn eller hus,som aldrig vill gifta sig eller leva i en relation. Men vem har rätt att döma mig för det?
